Min egen kotte

Alla scouter förses med en ögonbindel. När ingen längre kan se något så sprider lekledaren ut lika många kottar på golvet som det finns deltagare. Nu gäller det för alla att hitta varsin kotte. När deltagaren har hittat sin kotte sätter den sig ned och bekantar sig med den (känner dess doft, form, mönster, storlek, tyngd, etc.). Deltagarna får inte göra någon egen markering på kotten.  

Då en deltagare känner att den har full koll på sin egen kotte sträcker personen i fråga upp kotten i luften; varpå lekledaren skriver deltagarens namn eller en markering på kotten och lägger den i en korg. När alla kottar är insamlade så sprider lekledaren ut kottarna igen. 

Nu är deltagarens uppgift att (fortfarande med ögonbindlar) hitta sin kotte igen. De får givetvis prata med varandra. När alla är nöjda får de ta av ögonbindlarna och se vad det står på kotten de själva håller i. 

Antagligen påbörjas efter detta en spontan diskussion kring hur deltagarna tänkte och upplevde övningen. Om inte kan en sådan diskussion inledas. 

Viktigt är att pennan som används för markeringen är doftlös. Detta eftersom doften kan vara en igenkänningsfaktor som scouterna måste få chansen att utnyttja. För att lösa detta problem kan varje kotte vara försedd med en siffra från början. Samma siffra skrivs sedan på scoutens arm eller hand vid överlämnandet av kotten.