Reflektion/Andakt: MYRAN – Mod

Denna aktivitet innehåller ett kristet budskap och att du som är ledare själv behöver reflektera kring andakternas budskap innan de hålls för scouterna – eller vid behov göra om dem så att den passar din kårs scouter.

De går att läsa i vilken ordning man vill även om det är lämpligt att börja med ”Nya scoutkompisar” där patrullen Myran presenteras lite mer ordentligt och avsluta med ”Avsked”.Efter varje berättelse följer ett avsnitt som kallas för ”Samtal”. Tanken är att varje ledare ska kunna använda samtalsunderlaget på ett sådant sätt att det är anpassat för patrullen. Välj ut frågor och tankar så att det blir meningsfullt för scouterna.

Anna vaknade tidigt och kunde inte somna om. Hon var nervös. Idag skulle hon och en klasskamrat redovisa i skolan och trots att de hade övat flera gånger så kände hon sig osäker. Anna tyckte inte om att prata inför klassen. Hon gillade inte att alla tittade på henne och dessutom skämdes hon för sin röst. Den blev liksom annorlunda när hon var nervös och lät mycket pipigare och tystare än den brukade. Ibland hände det att hon fick kommentarer när hon redovisade, att man inte hörde vad hon sa och att hon skulle prata högre. Då ville Anna helst sjunka genom golvet. Hon hade frågat sin fröken om hon inte kunde få slippa redovisa, men fröken sa att det var bara att öva. Som hon hade övat, stackars pappa hade fått höra hennes redovisning minst hundra gånger nu. Fjärilarna dansade på magens insida. 

Igår hade hon varit på scouterna och de hade pratat om vad man kunde göra ute i skogen. Jesper berättade att han hade varit på en lägergård där de hade en höghöjdsbana uppe bland träden. Anna hade aldrig hört talas om det förut och hon tyckte det verkade lite läskigt att gå balansgång flera meter upp i luften, men Jesper sa att de hade haft klätterselar och rep fästa på sig så man kunde inte ramla så långt. Helén hade berättat om sin första hajk som scout. De hade legat i vindskydd och mitt i natten hade hon och den andra flickan i patrullen smugit iväg i mörkret och lagt sig en bit därifrån. De hade berättat spökhistorier för varandra precis innan och pojkarna i Heléns patrull hade blivit lite oroliga, men ledarna sa att flickorna säkert mådde bra. Helén och hennes kompis hade legat tillräckligt nära för att höra alltihop.

- Jag tycker inte om spökhistorier, sa Niklas.

- Ha, det är väl inget farligt! Rikard flinade. Jag kan jättemånga bra! Vill ni höra? 

Nu ska man kanske inte berätta några spökhistorier om inte alla vill, avbröt Helén. Du får spara dem till en annan gång. Förresten så tror jag att alla är rädda för något. Vad är du rädd för Rikard?

- Ingenting! Jag är inte rädd för något!

- Jo, du är rädd för att gå genom skogen till mig, sa Martin, i alla fall om det är mörkt. 

- Det är ju du med! sa Rikard lite stött.

- Ja, det är jag. Jag tycker det är både spännande och läskigt att vara där. Kommer du ihåg när vi trodde att den där stubben var en läskig gubbe eller troll?! Martin skrattade och Rikard log han med.

- Ylva, vad är du rädd för? undrade Martin.

Ylva ville först inte säga något men Martin gav sig inte och då sa hon att hon var rädd för ormar. Niklas sa att han var rädd för getinger, han var allergisk och behövde ta medicin snabbt för att inte bli dålig om han fick ett getingstick. Det stämde säkert men Anna visste att Niklas var rädd för något annat också. Han tyckte nämligen inte om sin storebror Karls kompisar. De var tonåringar och en del åkte moped och de brukade retas med Niklas, men det skulle han aldrig berätta – inte för Rikard och Martin i alla fall. På vägen hem hade Anna fått sällskap en bit med Ylva och då hade Ylva avslöjat att hon var höjdrädd. Anna hade svårt att tro det för Ylva var en sådan där tjej som inte verkade vara rädd för någonting. På något sätt så kändes det faktiskt ganska bra att veta att andra också var rädda för något. Nu skulle hon strax gå upp och idag skulle hon redovisa. Det skulle bli skönt att få det gjort.

Samtal

Ibland tror vi att det bara är vi själva som är rädda, men alla är rädda ibland. Rädsla kan vara bra, det talar om för oss att vi ska vara uppmärksamma och försiktiga. Men ibland kan rädslan hindra oss från att göra saker som vi vill. Då är det bra om vi har kompisar som peppar och uppmuntrar oss. Om vi gör något vi varit rädda eller oroliga för och klarat det så känns det riktigt bra. Är man jätterädd är ju utmaningen stor och desto större är segern när man klarar den.

Varför är man rädd tror du?

Är det bra att vara rädd ibland?

Vad är du rädd för?

”Utan rädsla – inget mod!” Vad menar man med det tror du?

I Bibeln berättas det om en man som var rädd och orolig över vad andra skulle tycka: Sackaios. Han gömde sig uppe i ett träd när Jesus skulle komma till hans stad. Han ville så gärna höra Jesus berätta om Gud men han vågade inte visa det för de andra i staden och han trodde att inte att någon skulle se honom i trädet. Men Jesus såg Sackaios och bad honom komma ner och bjuda hem Jesus för att äta i hans hus. På den tiden betydde det att man ville vara vänner. Många tyckte Jesus gjorde fel som blev Sackaios vän, men det brydde sig inte Jesus om. (Luk 19:1-10) En annan som var rädd var Petrus. Han sa att han skulle försvara Jesus men när soldaterna kom för att ta Jesus till fånga så började han strida mot soldaterna men blev sedan rädd och sprang sin väg. (Mark 14:43-52) När Petrus försökte ta reda på hur det var med Jesus frågade man Petrus om han var kompis med Jesus men då sa Petrus att han inte ens visste vem Jesus var. (Mark 14:66-72) Trots att Petrus var rädd och svek Jesus så bad Jesus honom ta hans om alla som trodde på honom. Jesus såg att Petrus inte bara var en feg man utan att det faktiskt fanns mycket som var bra hos honom. (Joh 21:15-19) Att vara rädd är inte konstigt utan något som alla är ibland. Kanske skulle vi våga berätta det för varandra lite oftare.

Låt varje scout skriva ett exempel på vad som är modigt. Försök att undvika modigt = farliga eller dumma saker.